Förtryckt folk
I går publicerades regeringens Vitbok om svenska romer och resande under 1900-talet, Den mörka och okända historien. Den är en studie i omotiverat förtryck och välmotiverad rädsla.
Jag har för avsikt att läsa den, men för mig räcker det att höra berättelserna så blir det glasklart hur förtryckta romerna varit och i viss mån är ännu idag.
Tänker särskilt på två saker.
I Lenhovda där jag bott sedan jag var 13 år finns en kvinna ( sannolikt svenskt ursprung) med idag vuxna söner, vars far var som man sa på samhället zigenare. De hade det nog inte alltid så roligt under sin uppväxt med Lenhovdabornas människosyn.
Har inget konkret att peka på, men ser framför mig den stora förändringen.
Det andra och i mina ögon då kom förändringen i och med Katarina Taikons böcker om Katizi ( jag läste dem då) och hennes kamp för romers rättigheter. Tror att många då fick upp ögonen hur förtryckta de var men också för alla människors lika värde.
Det sista tror jag vi hela tiden måste påminna om, möter personer allt för ofta som inte ser det.
Under min uppväxt har jag hört många historier om romer, inte så mycket negativt, mest att man skulle hålla sig borta från de läger de slog upp.
Dock lever allt för många av de historierna kvar i folkmun och påverkar människors syn på ett folk.
Till sist tänker jag Då i början av 1900-talet var inte bara romer förtryckta.
Ensamstående kvinnor med barn ( typ fram till 1960 kanske rent av 1970) var också förtryckta och ansågs som lössläppta och betraktades allmänt som horor. Barnen fick ofta öknamn och veta mestadels att de var oäkta.
Ja, vi har en mörk historia i Sverige, tur vi har utvecklat oss och att vi idag är mer öppna. Tur att folket reser i världen och möter andra människor och andra kulturer som lär och berikar. Sist men inte minst, bra utbildning ger kunskap och förståelse för andra.
